Så mycket har förändrats... men varje skugga berättar fortfarande samma sanning.
Du lärde världen att se, Leonardo. Vi ser fortfarande genom dina ögon.
Hon har förändrats... men har inte åldrats en dag. Vaktar fortfarande sitt mysterium.
Du gav henne en själ, Maestro. Och sedan dess har hon vakat över världen.
De byggde dem… mina drömmar, i trä och kod. De fick dem att flyga.
För att du föreställde dig dem, Maestro. Dina skisser blev framtidens vingar.
I dessa stenar hör jag fortfarande mina tankar eka — som om tiden vikt sig tillbaka över sig själv.
Och genom århundradena får hans vision åter form — där broar reser sig ur minnet, inte ritningar.
Att skapa är att samtala med framtiden — och här svarar framtiden.
Hans genialitet, en gång tecknad på pergament, dansar nu i pixlar — ständigt utvecklande, alltid levande.
En gång målade jag med penslar och drömmar. Nu ser jag mina idéer lysa i själva ljuset.
Hans skapelser hänger inte längre i tystnad — de glittrar, talar och inspirerar på nytt.
I varje linje jag ritar söker jag fortfarande världens själ.
Även efter sekler ser mästarens ögon skönhet där tiden står stilla.
All denna skönhet... har aldrig förändrats. Bara jag har återvänt för att se den igen.
Och genom dina ögon minns vi hur man ser världen med förundran igen.
