Stenarna minns mig. Men denna stad... har skrivit nya drömmar på dem.
Varje erövring börjar med ett steg—inte för att härska, utan för att förstå.
Den här världen rör sig snabbt, men talar i symboler jag inte förstår… Ändå viskar staden fortfarande sin själ.
Han såg vilse ut—inte i rymden… utan i tiden.
Jag byggde en gång denna maktens tron… Nu undrar jag vem som sitter där och om de fortfarande drömmer för folket.
Tiden skonar inga murar—men en plats själ väntar på rätt ögon att återvända.
Makten finns inte i tronen… utan i minnet den lämnar efter sig.
Tronen består… men det som ekar starkast är stegen från den som byggde den.
Det som erövras med svärdet… måste nu styras med själen.
I stadens hjärta fann han inte en trofé… utan ett tempel för eftertanke.
Denna plats bär på ekon från sekler… till och med mitt eget ansikte stirrar tillbaka.
Tiden böjer sig här, min sultan. Världen minns dig.
Havet förändras aldrig… men staden det vaggar gör det – oändligt.
En sultan eller en fiskare — här är vi alla drömmare som väntar på ett ryck i linan.
Att bygga en stad är att skriva en dikt genom sekler…
Och när sista versen sjungs, minns till och med stenarna rösten som formade dem.
